Vi som saknar kontakter blir ofta bortvalda, oavsett utbildning eller kompetens. Det är sorgligt...
Jag är utbildad ingenjör och ekonom på universitetsnivå. Sedan jag tog mina examina i juni har jag sökt över 300 jobb men tyvärr fortfarande inte fått något. Jag söker tjänster över hela Sverige, men arbetsgivarna går ändå vidare med andra kandidater trots att jag har ett välskrivet CV och relevant erfarenhet. Jag har till och med sökt lagerjobb, men där får jag ofta höra att jag är överkvalificerad. Tyvärr känns det som att Sverige börjar bli som många länder i Mellanöstern man måste ha kontakter för att få ett jobb. Vi som saknar sådana möjligheter blir ofta bortvalda, oavsett utbildning eller kompetens. Det är sorgligt, men det verkar som att utbildning inte längre väger lika tungt allt handlar om kontakter.
Vad vill du säga till politikerna?
Jag har gjort allt som samhället bad mig att göra. Jag utbildade mig, jag kämpade, jag tog två examen – som ingenjör och ekonom. Jag trodde att om man bara arbetade hårt och gjorde rätt för sig, då skulle man till slut få en chans. Men verkligheten blev inte så. Sedan jag tog examen i juni har jag sökt över 300 jobb. Jag har skickat ansökningar över hela landet, försökt i alla branscher, till och med på lager och i butiker. Ändå får jag samma svar, gång på gång: “vi har gått vidare med andra kandidater”. Ibland får jag höra att jag är överkvalificerad. Det gör ont. Jag vill bara jobba, bidra, känna mig behövd. Ni säger ofta att utbildning och engagemang är vägen framåt, men för många av oss känns det som tomma ord. I dag räcker det inte att vara duktig, man måste ha rätt kontakter, känna rätt människor. Och vi som inte har det blir lämnade utanför. Samtidigt ser vi hur ni höjer era egna löner och pratar om framtiden, medan vi som försöker bygga våra liv känner oss bortglömda. Det känns som att ni har glömt hur det är att stå längst ner, att kämpa varje dag för något som borde vara självklart – rätten till ett jobb och en framtid. Jag vill inte ha bidrag. Jag vill inte ge upp. Jag vill bara att mitt arbete, min utbildning och mitt hopp ska betyda något. Jag ber er, börja se oss som människor, inte som siffror i en statistik. Vi finns här, vi vill bidra. Men just nu känns det som att ni har vänt oss ryggen.
Kalle, 27 år.