Vad hände med Sveriges ambitiösa arbetsmarknadspolitik?

I fyrtio år, mellan 1950 till 1990 hade Sverige en av världens mest ambitiösa arbetsmarknadspolitik. Så är det inte längre. Vad hände egentligen?

På 1950-talet var ökad konkurrenskraft genom så kallade strukturomvandlingar den bärande idén för att skapa jobb och tillväxt. I korthet handlade det om att styra om ekonomins resurser till sektorer och företag som var effektiva. I kontrast mot dagens narrativ om hårdare tag mot arbetslösa, fanns det då en samsyn om att staten skulle hjälpa till med aktiva insatser. Förutom ett generöst inkomstskydd och subventionerade anställningar fanns flyttbidrag och utbildningsstöd i syfte att skapa ett utbud av kvalificerad arbetskraft inom växande branscher och regioner där behovet var stort. 1990 satsade Sverige 1,5 procent av BNP på aktiva stödinsatser. (Habibija, 2020. s 9). Det var högst bland OECD-länderna, trots att Sverige hade lägst arbetslöshet bland dessa länder.

Ekonomisk kris - starten för nedmonteringen

Sedan slog den ekonomiska krisen till. Finanskrisen 1991 orsakades av en mängd faktorer. Bland annat avreglering av banksektorn som bidrog till fastighetsspekulation. För att förstå dagens arbetsmarknadspolitik är finanskrisen viktig eftersom den markerar starten på en utveckling som kom att förändra den svenska välfärdsmodellen och arbetsmarknadspolitiken i grunden. De omedelbara konsekvenserna av krisen var hög arbetslöshet, sjunkande statsintäkter och ökande budgetunderskott.  

För att få balans i de statliga finanserna blev politikens främsta prioritet  att minska statens utgifter. Det innebar att man till stora delar övergav den statligt finansierade aktiva arbetsmarknadspolitiken. Under 90-taket minskade staten kraftig sina utgifter för anställningsstöd, rehabilitering och arbetsmarknadsutbildningar. Arbetslöshetsförsäkringen blev striktare, bland annat återinfördes en karensperiod på fem dagar, innan arbetslöshetsersättning betalas ut. Och i debatten blev det vanligare att prata om arbetslösas kompetensbrist snarare än brist på jobb. (Habibija, 2020)

Från offensiva till defensiva strategier

För den motivera den nya inriktningen betonades arbetslösas eget ansvar att göra sig anställningsbara. Samtidigt genomfördes stora privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar, för att få fart på ekonomin. Förutom att minskade anslag till aktiva åtgärder för arbetslösa, blev stödinsatserna till defensiva, det vill säga att förhindra passivitet genom strikta regler, istället för som den tidigare offensiva strategin; att genom stöd uppmuntra utbildning. (Habibija, 2020) Enkelt uttryckt gick politiken från morot till piska. Och framförallt, man sänkte anslagen och därmed också ambitionsnivån.

Minskade ambitioner oavsett färg på regeringen

Denna minskade ambitionsnivå har aldrig reverserats, oavsett färg på regeringen. 90-talskrisen blev således början på slutet för den ambitiösa aktiva arbetsmarknadspolitik som utgjort ett fundament för den svenska välfärdsmodellen, i fyrtio år. Vad som sedan följde kan beskrivas som en berg och dalbana av omläggningar och lappkast i politiken.

En positiv effekt av minskade aktiva insatser blev att antalet studenter på universiteten ökade. Här finns dock en väsentlig skillnad: Akademiska studier ger inte rätt till arbetslöshetsersättning, vilket kan ses som exempel på hur ansvaret flyttades från staten till individen, där de som kunde fick ta studielån istället.

I slutet av 90-talet började arbetsmarknaden återhämta sig. Under parollen att göra Sverige till en kunskapsnation lanserade den socialdemokratiska regeringen Kunskapslyftet. (Habibija, 2020, s13.) Satsningen gjorde det möjligt att få ett utbildningsbidrag i nivå med a-kasseersättningen. I paketet ingick även en satsning på arbetsmarknadsutbildning. Men insatsen blev kortvarig.

Runt millennieskiftet hade Sverige för första gången lägre utgifter för aktiva arbetsmarknadsinsatser bland jämförbara EU-länder kända för en ambitiös arbetsmarknadspolitik. (Danmark, Finland, Nederländerna, Belgien, Frankrike). Regeringen lanserade nu de så kallade garantierna, en utvecklingsgaranti för ungdomar och en aktivitetsgaranti för långtidsarbetslösa. Centralt i dessa insatser var individuella handlingsplaner – som förstärkte arbetskraven. Under 100 dagar skulle den arbetslöse söka jobb inom sitt yrke och bostadsort och därefter på hela arbetsmarknaden. (Habibija, 2020 s13)

En ny  och hårdare arbetslinje lanseras

2006 återlanserade de borgerliga partierna, som nu satt i regeringsställning, "arbetslinjen" ett gammal begrepp som nu fått en delvis ny innebörd. Arbetslöshetsförsäkringen blev mindre generös, arbetskravet skärptes, två extra karensdagar infördes och på arbetslösa ställdes krav om att ta jobb på den nationella arbetsmarknaden redan från första dagen för att få ersättning. Även utgifter för aktiva insatser minska drastiskt. (Habibija, 2020 s 13-14)

Sänkta ambitioner trots ett ökat behov

2008 deltog endast en tiondel av de arbetslösa i yrkesförberedande utbildningar. Samtidigt ökade arbetslösheten efter den globala finanskrisen 2007-2008. Utvecklingen är anmärkningsvärd eftersom behovet av insatser nu var högre än på 80-talet då Sverige hade högre utgifter men betydligt lägre arbetslöshet. För att stävja effekterna av finanskrisen gjordes en satsning på jobbcoacher, vilket ökade utgifterna lite. Det gjordes också försök med arbetsplatsförlagda insatser – så kallade Fas 3-jobb. Regeringen provade också nya former av anställningsstöd bland annat instegsjobb och nystartsjobb. Det fick utgifterna att öka igen. Efterkvittot från finanskrisen 2007-2008 blev en fördubbling av antalet långtidsarbetslösa. (Carlén, Hållö, Ekonomisk debatt 2020:8, s 64)

Arbetslösheten biter sig fast kring åtta procent

Sverige sticker ut i förhållande till andra EU-länder där de flesta satsade betydligt mer på arbetsmarknadsutbildning. I Sverige låg fokus på anställningsstöd – till företag som anställde arbetslösa. Mellan 2010 och 2014 var inte arbetslösheten lika hög som under krisåren 2008-2009 men den bet sig fast på runt åtta procent, på grund av svag konjunktur och hög flyktinginvandring. Under dessa år ökade utgifterna för arbetsmarknadsutbildning vilket minskade skillnaden jämfört med andra EU-länder. Men i förhållande till den höga arbetslöshetsnivån var utgifterna blygsamma. (Habibija, 2020 s 15)

Arbetslöshet under högkonjunktur

Från 2014 blev konjunkturen bättre vilket gjorde att utgifterna för arbetslöshetsersättningen minskade. Regeringen gjorde en satsning på nya anställningsstöd, moderna beredskapsjobb, och introduktionsjobb. Antalet personer som omfattades nådde sin toppnotering 2018 på runt 20 000. Under samma period lanserade Arbetsförmedlingen en ny valfrihetstjänst, Stöd och Matchning  med en toppnotering 2017 på 25 000 deltagare under 2017. Vid den här tiden var flyktingmottagandet stort, samtidigt gjorde högkonjunkturen att många fick arbete. Det gjorde att sammansättningen av gruppen arbetslösa förändrades – och nu i högre grad bestod av personer med låga språkkunskaper, låg utbildning och svaga kontaktnät. (Habibija, 2020 s. 15-16)

Pandemi och massarbetslöshet

Sedan finanskrisen 2007-2008 har antalet långtidsarbetslösa ökat kontinuerligt. Vid pandemins utbrott 2020 hade drygt 150 000 personer varit arbetslösa i mer än 12 månader. Covid-krisen bidrar också till en snabbare strukturomvandling, där allt fler jobbar hemma och väljer digitala lösningar och hemleveranser, vilket får konsekvenser på arbetsmarknaden. (Carlén, Hållö, Ekonomisk debatt 2020:8, s. 64-65).

En lång rad åtgärder vidtogs för att motverka uppsägningar, bland annat: Stöd vid korttidspermittering, tillfällig nedsättning av arbetsgivaravgiften, slopad karensdag för sjukförsäkringen, företagsstöd baserat på omsättning, rabatt för hyreskostnader, anstånd med skattebetalningar och enklare och billigare för företag att låna. (Forslund, Ekonomisk debatt 2020:8, s 57) För arbetslösa införs en mer generös A-kassa, mer medel till arbetsförmedlingen, utökade medel till arbetsmarknadspolitiska program, feriejobb, fler platser inom alla typer av utbildningar – från universitet till yrkeshögskola.

Även om insatserna för arbetslösa var omfattande så är de ur kostnadssynpunkt blygsamma jämfört med stödet för att hålla sysselsättningen uppe. (Forslund, Ekonomisk debatt 2020:8, s. 58)

Fram till pandemin var Sveriges arbetslöshet lägre än EU-genomsnittet men sedan 2020 och framåt har den ökat jämförelsevis mycket. Vi har nu en klart högre arbetslöshet än EU-genomsnittet och den fjärde högsta arbetslöshetsnivån i Europa, efter Spanien, Grekland och Finland. Bland ungdomar mellan 15-24 år har Sverige för tillfället den näst högsta arbetslösheten i Europa, efter Spanien.  (Ekonomifakta 2025)

Hur ser arbetsmarknadspolitiken ut idag?

På pappret finns de mesta som förväntas ingå i en heltäckande arbetsmarknadspolitik. Baserat på vad regeringen själva presenterar på sin hemsida tycks politiken gå ut på att i första hand öka efterfrågan i ekonomin genom reformer som förbättrar hushållens köpkraft genom sänkta skatter och kostnader, exempelvis lägre förskoleavgift och sänkt moms på livsmedel.

I regeringens politik för att stötta arbetslösa ingår att erbjuda företagen att anställa långtidsarbetslösa till en lägre kostnad, där en del av lönen betalas av staten. Fokus för politiken uppges också vara att bryta passiviteten, genom att ”stärka incitamenten” att arbeta, vilket kan ses som en positiv beskrivning av att i praktiken sänka ersättning till arbetslösa. Vilket man gjort för såväl aktivitetsstödet, som a-kassan genom en snabbare nedtrappning efter de första hundra dagarna. Läs mer på regeringens hemsida Läs om för- och nackdelar med a-kassans nya regler

Regeringen lyfter även fram sina utbildningssatsningar, varav den största förmodligen är på Yrkeshögskolan som får ökade anslag på 720 miljoner fördelat över en treårsperiod. Yrkeshögskolan är en statlig myndighet som samordnar vuxenutbildning, utförd av såväl offentliga och privata utbildnings-aktörer, delfinansierad av en skolpeng per utbildad elev, som utbetalas av staten.

Kritik mot regeringens utbildningspolitik för arbetslösa

Det är svårt att ge en rättvis bild av hur arbetsmarknadspolitiken ser ut idag. För att bedöma om regeringens satsningar är effektiva, tillräckliga, eller bara gör skillnad på marginalen behövs en djupare analys, baserad på forskning. Det vi kan konstatera är att regeringen är aktiv på området men också mött kritik, från fackligt håll – där man påpekar att Sverige skurit ned mest på arbetsmarknadsåtgärder bland OECD-länderna, och att vi ligger i bottenligan när det gäller utbildningsstöd till arbetslösa. Österrike lägger nästan 0,5 procent av BNP på det här området medan Sveriges bara lägger 0,06 procent. Läs rapporten här

Som att jämföra äpplen och päron

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att svensk arbetsmarknadspolitik är något helt annat idag än både före och åren efter krisen på 90-talet. Kanske blir det som att jämföra äpplen och päron med tanke på att hela samhället, det politiska landskapet, och våra attityder till hur välfärden ska organiseras och finansieras, har förändrats. Klart är att arbetslösheten är högre än på mycket länge. Och att det vi gjort och gör idag inte är tillräckligt. En halv miljon människor är arbetslösa. Det är tragiskt, onödigt och ovärdigt ett välfärdssamhälle oavsett politisk färg.

Vad tycker du? Är det något du saknar i min beskrivning - lämna en kommentar! Eller mejla oss på erik@arbetslos.org

OBS. Texten uppdateras löpande.